Tillägnad en skrivartävling:

Det gick upp för mig att hela mitt liv var ett stort, jävla skämt. Jag sade ingenting om det till någon, dock kvarstod faktumet djupt inne i mig, som om det blivit ristat i stora bokstäver i sten: Du är ett skämt, G. Och det du kommer alltid att vara. 

Allting började vid cykelstället bakom skolan, den där kalla torsdagen i november, minns du den? Såklart inte, det fanns alldeles för många av dem för att du skulle minnas den. Just den dagen blödde jag utanpå och inuti, smärtan var outhärdlig då paniken rusade mig åt huvudet och fick mig att börja gråta. Jag inbillade mig att jag kunde känna smaken av de salta tårarna, men jag grät ju inte egentligen. Inte kunde jag ju visa min sårbarhet för någon. Det skulle ju förstöra hela min fasad som jag så omsorgsfullt byggt upp under hela mitt liv, ett skal där jag kunde gömma mig i, en tjock, väldig mur där jag tryggt kunde filosofera om djävlarna på andra sidan. Mina fötter kändes som bly, snart skulle jag sjunka genom asfalten och in i Moder Jords trygga famn. Nej, varför skulle hon välkomna mig? Hon skulle föraktfullt stöta undan mig, precis som alla andra. Precis som jag alltid gjorde.

Verkligheten gjorde sig varse när en regndroppe föll från skyn och träffade min våta kind. Några meter framför mig, där under de väldiga ekarna, stod dem. Djävlarna. Dem där satans djävlarna med dömande, iskalla blickar, de glodde på mig när jag korsade skolgården och öppnade sina blodtörstiga käftar för att gå till attack. Jag slöt ögonen och drog hastigt efter andan. Sedan kom orden. De sved som örfilar i ansiktet, jag fick den hårresande känslan av att de sprang fram och drog mig i håret. De sparkade mig, spottade mig i ansiktet och stal den ynka lilla stolthet jag hade kvar. När jag öppnade ögonen hade dem inte rört sig ur fläcken, ändå spred sig smärtan från tårna och ända upp mot huvudet tills kinderna blev alldeles rödflammiga. Jag slog skamset ned blicken. Deras skratt ekade mellan skolbyggnaderna och fyllde mina trumhinnor av surrande, brusande, mullrande ljud som jag endast kunde urskilja som en vind, viskandes att jag var en patetisk, värdelös nolla. Ett tomt skal som vandrade helt utan mening på denna plats som vi kallar "hem".

De ställde många och höga krav på mig. På de anställda. Kraven krävde intelligens, smidighet och tystnad. Kreativitet gav ju förstås bonuspoäng. Förra året hade jag fått löneförhöjning efter den skrattretande ironin att låta madam Bonér bli uppäten av hundar - hon ägde ju själv sju stycken. En annan av mina personliga favoriter hade inträffat den 9 juni, då mitt uppdrag var att skrämma upp vår största konkurrent, maffian. Som tagen ur den storslagna filmen "Gudfadern" hade jag kapat av huvudet på ledarens häst och lagt den under täcket på sängen när han sov. Chefen blev förtjust när han fick höra idéen, och han visste ju redan innan att jag var ett geni. Inom kunskap hade jag bara medelmåttig IQ. Men när det väl kom fram till mitt jobb, fungerade jag som en maskin. Iskall kunde jag kliva in i ett rum, ta ett par sekunder för elemineringen, och därefter försvinna spårlöst. Som en vind över ett öde fält. Jag lämnade ingenting kvar. Ingenting levande. Det var mitt arbete. Att ta slut på liven, det var mitt uppdrag och min mening med livet. Jag älskade titeln de kallade mig: Liemannen.

   Måndag kväll. 22.36, den 17 oktober. Regnet öste ner, dropparna smattrade som en vild kulspruta då de träffade asfalten under mina fötter. Jag drog regnrocken tätare om mig, vek upp kragen och drog ned hatten i pannan. Den klassiska klädseln för en mördare. På något sätt ville jag nästan att andra skulle misstänka något, snegla mot mig, se efter min ryggtavla innan jag försvann in i ännu en gränd. Jag ville att de skulle vara medvetna om att verkligheten kan vara lika brutal som i skräckfilmer. Iblanda brutalare, blodigare, kallare. Kvällen var mörk, gatlyktornas sken skapade långa skuggor på marken. Luften var kylig. Jag andades tungt, kanske var det den kvävande lukten av höstlöv eller den gamla Fordens tjocka avgaser som fick mina lungor att anstränga sig till det yttersta för att inte höja pulsen. Steg nummer 1: Håll huvudet kallt. Andas normalt, låt inte pulsen stegra, öka. Som vanligt hade jag inga problem med det. Med långsamma steg klev jag i vattenpölarna, mina nyputsade skor var ändå genomblöta. Det hade tagit sin tid att få dem rena, jag hade fått skrubba hårt för att få bort allt blod. Men nu glänste de som ett ondskefullt leende i lyktans svaga sken. Jag stegade fram på den trånga gatan. Andra skulle kalla den gata för skum, men jag trivdes. Detta var mina gamla hemkvarter. Därför blev chefen överraskad när jag sa att jag varken behövde vägbeskrivning eller skjuts. Han skrattade sitt djupa, ändlösa skratt och sade sedan muntert:

"Du slutar aldrig överraska, Vesslan."

Vesslan var mitt namn inom företagets väggar. I media och allmänheten kallades jag dock för Liemannen. Där trivdes jag bäst. På tidningens förstasida. De lyckades aldrig ta ett foto på mig, förstås, utan det var mina offer på de svartvita bilderna. Chefen hade rätt om överraskningarna, ibland överraskade jag mig själv för min skicklighet. Och grymhet.

Jag kom fram till huset. I det dunkla skenet kunde jag skilja konturerna av det hårda tegelhuset. Den var omgiven av döda äppelträd, där en gunga svingade sakta med vinden. Murgröna klängde över väggarna, i varje fönster var det mörkt. Jag såg mig omkring, bara för att försäkra mig om att ingen förföljde mig. Nej, förstås inte, jag kallades ju inte Vesslan utan anledning. Jag gick förbi den ensliga trädgården av tistlar och brännässlor, mot uppfarten till garaget. Där slank jag in, hukade mig när jag sprang över tomten, förbi garaget och mot baksidan. Pulsen ökade aldrig, inte ens när jag sprang. Jag hejdade mig, tryckte mig mot husets kalla vägg. Steg 2: Var en skugga. Jag smög i det daggvåta gräset, mot bakdörren. Eftersom husen låg så tätt i det här kvarteret trodde ägarna antagligen att bakdörrarna inte behövde alarm. Tyvärr behövde de det. Speciellt om Liemannen hälsade på. Det tog runt åtta sekunder för mig att få upp dörren, ljudlöst och diskret. Jag var osynlig, jag var en skugga. Skorna knarrade inte när jag gick över köksgolvets plattor, dörren stängdes ljudlöst och jag fortsatte min promenad in i huset. En kristallkrona hängde och blänkte i taket, dinglade sakta. En trappa ledde upp mot en andra våning. Jag tog de första stegen, men märkte till min stora förvåning att trappräcket var täckt av ett tjockt lager damm. Jag hejdade mig. Tankarna började mala i huvudet. Pulsen ökade mot min vilja. Varför skickades jag till ett öde hus? För visst var det öde. Varför skulle trappräcket annars vara dammigt? Jag vände och gick ner igen. Någonting inom mig sade att jag borde sticka medan jag hade chansen. Det var en oskriven regel inom lejarbranschen - om något känns fel, gå därifrån. Jag kikade in i vardagsrummet igen, där kristallkronan hängde. Då slog det mig. Varför dinglade lampan? Huset var öde och inget fönster var öppet. Sakta drog jag fram revolvern ur jackfickan, redo för en plötslig attack. Men huset låg i tystnad. För första gången ansåg jag att tystnaden var olidlig, obehaglig. Pulsen ökade ytterligare något. Jag styrde stegen mot bakdörren igen, men när jag sträckte mig efter dörrhandtaget fick jag syn på en gestalt i dörrknoppens spegelbild. Någon stod bakom mig. Reflexmässigt vände jag mig om, med revolvern höjd. Det mina ögon mötte kunde inte hjärnan registrera. I alla fall inte förrän det var för sent.

"Godkväll, Vesslan" sade Eriksson, med en låg stämma. Eriksson - min chef. Jag rynkade pannan i förvåning.

"Vad i helvete gör du här?" frågade jag, och dumt nog sänkte jag revolvern en aning från hans ansikte. Just då drog Eriksson fram en pistol ur kavajen och avfyrade ett skott. På en bråkdelssekund insåg jag att han hade lurat mig. Han hade gett mig adressen, bara för att kunna döda mig där inga vittnen fanns. I ett öde hus. Jag föll mot golvet då kulan borrade sig in i mitt bröst. För första gången fick jag se ur offrens perspektiv. Det var fruktansvärt. Eriksson stod lutad över mig med ett lömskt leende, hans ögon var fulla av hat och tillfredställelse. Smärtan förde mig bort, in i ett becksvart mörker. Det sista jag såg innan jag dog var min mördares ansikte, hans skadeglada min. På trappräcket virvlade dammet till. I vardagsrummet dinglade kristallkronan stilla, då mördaren passerade på nytt för att lämna brottsplatsen genom ytterdörren på framsidan.

   Utanför på den skumma gatan gav gatlyktorna ett dunkelt, brandgult sken som fick vattenpölarna att glittra. Mördaren stoppade vapnet i fickan, såg sig omkring och gick därifrån. Allt blev åter tyst och stilla. Uppdraget var slutfört.

Övergiven i öken av massförstörelse

Se på mig, ja, på minsta lilla rörelse

Ögat har sett det hjärtat vägrar se

Munnen har skymfat det händerna vägrar be

Ty om kroppen protesterar mot sin herre

Kan det då bli ännu värre?

Sliten av vinden, dragen av vatten

Jag får buga och bocka, ta av mig hatten

Ty jag är besegrad under dina händer

Ljuset flyr och mörker återvänder

Biter ihop mellan blodfärgade tänder

Skamset går jag dit du än mig sänder

Här finns inget kvar att hämta

Ack, jag kan höra klockan klämta

Såren dem öppna kan stängas igen

Sydda med banden dem vävda, min vän

Vävda utav skratt och tårar

Ifrån två oskiljaktiga dårar

Tiden har runnit ut, tiden är slagen

Inte trodde jag att du skulle finna mig. Gömd i mörkret var det omöjligt för mig att förstå att någon faktiskt gillade mig och brydde sig om mig. Först nu inser jag att bortom all ondska och grymhet kan även godhet växa, liksom rosen genom asfalten. Den bryter fram, starkare än allt annat, och oförmögen att stanna. Jag höjde blicken och mötte dina ögon. Utan att kunna rå för det, drunknade jag i dem och tungan blev lam bakom mina förseglade läppar. Trots tystnaden som gick log du mot mig och leendet i sig värmde hela min kropp och själ. Oförväntade ilningar for genom mig och jag darrade likt en stämmgaffel av pianots sorgfulla klang. Regnet föll, tunga droppar fick dig att haja till. Men sedan såg du bara på mig, med en blick full av längtan och en dold hemlighet, en enorm våg av känslor som bara väntade på att få driva ut från dig och dränka mig. Själva hemligheten var dock hemlig, för varför annars skulle jag kalla det för en hemlighet? Spänt väntade jag på att tystnaden skulle brytas, men tiden rann iväg så som regndropparna rann nedför mitt ansikte och ännu uttalade du inga ord. Min röst darrade då jag drog efter andan och gjorde min röst hörd.

"Vad vill du mig?" frågade jag. Oförstående lade du huvudet på sned och betraktade mig roat.

"Jag förstår inte vad du menar."