Inte trodde jag att du skulle finna mig. Gömd i mörkret var det omöjligt för mig att förstå att någon faktiskt gillade mig och brydde sig om mig. Först nu inser jag att bortom all ondska och grymhet kan även godhet växa, liksom rosen genom asfalten. Den bryter fram, starkare än allt annat, och oförmögen att stanna. Jag höjde blicken och mötte dina ögon. Utan att kunna rå för det, drunknade jag i dem och tungan blev lam bakom mina förseglade läppar. Trots tystnaden som gick log du mot mig och leendet i sig värmde hela min kropp och själ. Oförväntade ilningar for genom mig och jag darrade likt en stämmgaffel av pianots sorgfulla klang. Regnet föll, tunga droppar fick dig att haja till. Men sedan såg du bara på mig, med en blick full av längtan och en dold hemlighet, en enorm våg av känslor som bara väntade på att få driva ut från dig och dränka mig. Själva hemligheten var dock hemlig, för varför annars skulle jag kalla det för en hemlighet? Spänt väntade jag på att tystnaden skulle brytas, men tiden rann iväg så som regndropparna rann nedför mitt ansikte och ännu uttalade du inga ord. Min röst darrade då jag drog efter andan och gjorde min röst hörd.

"Vad vill du mig?" frågade jag. Oförstående lade du huvudet på sned och betraktade mig roat.

"Jag förstår inte vad du menar."

Såklart att du inte förstår. Vi är från helt olika världar, du och jag. Hur skulle du någonsin kunna förstå? Nedstämd och utmattad slog jag ned blicken. Men du hade ännu inte insett innebörden. Du fattade min hand och tvingade mig att se in i dina ögon, som om du behövde bekräftelse om vart vi var på väg. Jag kunde se på ditt ansikte, hur du stelnade till, att du tillslut förstod. Våra lyckliga och glädjefulla dagar var över. Vägen hade fått ett abrupt slut. Långsamt insåg jag till min fasa att den känsla som jag väntat på tillslut kom krälande till mig, ifrån djupet av mitt hjärta. Ångest. Den kändes som en isande vintervind en frostig natt i januari. På en sekund hade den attackerat mig och slagit läger i ryggmärgen, där kalla kårar löpte över mig. Jag slöt ögonen, jag kunde inte längre bära den smärtan genom att se in i dina blinda ögon. Du såg inte vad som hände med mig, bara ytan kunde du se. Insidan av mig var mörk och död, känslorna svällde upp för att göra ett utbrott, men jag bara svalde dem och tvingade ned dem tillbaka under ytan. Aldrig skulle du få se eller få förstå vad som hade hänt. Istället för att blotta min skadade själ och spotta ut djävulens giftiga ord, gömde jag mig bakom regnet och vände mig om, bort ifrån dig. Och innan du hunnit hindra mig, hade jag gått därifrån. Tårar av skam föll nedför mina illröda kinder och trots att jag hade lust att skrika ut mitt mörker lät jag den ligga kvar och gnaga sönder mig inifrån. Långsamt höll jag på att gå sönder. Och aldrig skulle du märka det.