Tillägnad en skrivartävling:

Det gick upp för mig att hela mitt liv var ett stort, jävla skämt. Jag sade ingenting om det till någon, dock kvarstod faktumet djupt inne i mig, som om det blivit ristat i stora bokstäver i sten: Du är ett skämt, G. Och det du kommer alltid att vara. 

Allting började vid cykelstället bakom skolan, den där kalla torsdagen i november, minns du den? Såklart inte, det fanns alldeles för många av dem för att du skulle minnas den. Just den dagen blödde jag utanpå och inuti, smärtan var outhärdlig då paniken rusade mig åt huvudet och fick mig att börja gråta. Jag inbillade mig att jag kunde känna smaken av de salta tårarna, men jag grät ju inte egentligen. Inte kunde jag ju visa min sårbarhet för någon. Det skulle ju förstöra hela min fasad som jag så omsorgsfullt byggt upp under hela mitt liv, ett skal där jag kunde gömma mig i, en tjock, väldig mur där jag tryggt kunde filosofera om djävlarna på andra sidan. Mina fötter kändes som bly, snart skulle jag sjunka genom asfalten och in i Moder Jords trygga famn. Nej, varför skulle hon välkomna mig? Hon skulle föraktfullt stöta undan mig, precis som alla andra. Precis som jag alltid gjorde.

Verkligheten gjorde sig varse när en regndroppe föll från skyn och träffade min våta kind. Några meter framför mig, där under de väldiga ekarna, stod dem. Djävlarna. Dem där satans djävlarna med dömande, iskalla blickar, de glodde på mig när jag korsade skolgården och öppnade sina blodtörstiga käftar för att gå till attack. Jag slöt ögonen och drog hastigt efter andan. Sedan kom orden. De sved som örfilar i ansiktet, jag fick den hårresande känslan av att de sprang fram och drog mig i håret. De sparkade mig, spottade mig i ansiktet och stal den ynka lilla stolthet jag hade kvar. När jag öppnade ögonen hade dem inte rört sig ur fläcken, ändå spred sig smärtan från tårna och ända upp mot huvudet tills kinderna blev alldeles rödflammiga. Jag slog skamset ned blicken. Deras skratt ekade mellan skolbyggnaderna och fyllde mina trumhinnor av surrande, brusande, mullrande ljud som jag endast kunde urskilja som en vind, viskandes att jag var en patetisk, värdelös nolla. Ett tomt skal som vandrade helt utan mening på denna plats som vi kallar "hem".

Jag har en hemlighet. En mörk hemlighet, undangömd från sol och ljus, nedtryckt under all min ilska och sorg. Jag sitter i ett hörn inom mig själv, med armarna runt benen och pannan mot knäna och gråter i förtvivlan. Frågan är vem jag är. Jag är ingen och ingenting. Jag är ett tomt skal utan innehåll, jag är skuggan i ditt medvetande. Jag är det suddiga i din blick om morgonarna, jag är smärtan som får tårarna att komma, jag är det ensamma molnet på himlen. Jag är ingenting utav betydelse, jag har varken mening, kraft eller vilja att stanna här. Vem är jag? Det är ingen fråga om identitet, jag är ingen jävla superhjälte vars knytnävar jag kan gömma mig bakom. Frågan är vad som finns inom mig, bortsett från virrvarret av känslor som okontrollerat sliter i mig. Jag är tom inuti därför att jag har valt att vara det. Valet var oundvikligt och jag lyckades välja fel väg. Men det var mitt val, hur plågsamt det än må vara, och det är min hemlighet. Vem jag är, det är min hemlighet. Om jag skulle försöka förklara att jag faktiskt är dammet i hörnet, jag är den stickiga känslan när du hackar lök, jag är strecket på pappret som du vill sudda bort, skulle du fortfarande inte förstå. Sedan inser du att jag är utav bläck och du slänger pappret, du glömmer mig lika fort som du glömmer din egen dröm du hade förra natten. Vad jag är, är obetydligt. Ty jag är obetydlig.