Er smärta är det som krossar skalet kring ert förstånd.

Och liksom kärnan i frukten måste krossas för att dess hjärta skall kunna stå i solen,

så måste ni lära känna smärtan.

Och kunde ni behålla hjärtats förundran över de dagliga mirakel i era liv, så skulle smärtan inte tyckas er mindre förunderlig än glädjen; och ni skulle acceptera hjärtats årstider, liksom ni alltid har accepterat årstiderna som går fram över era fält.

Övergiven i öken av massförstörelse

Se på mig, ja, på minsta lilla rörelse

Ögat har sett det hjärtat vägrar se

Munnen har skymfat det händerna vägrar be

Ty om kroppen protesterar mot sin herre

Kan det då bli ännu värre?

Sliten av vinden, dragen av vatten

Jag får buga och bocka, ta av mig hatten

Ty jag är besegrad under dina händer

Ljuset flyr och mörker återvänder

Biter ihop mellan blodfärgade tänder

Skamset går jag dit du än mig sänder

Här finns inget kvar att hämta

Ack, jag kan höra klockan klämta

Såren dem öppna kan stängas igen

Sydda med banden dem vävda, min vän

Vävda utav skratt och tårar

Ifrån två oskiljaktiga dårar

Tiden har runnit ut, tiden är slagen

En liten flicka i världen ensam står,

hennes hjärta är fullt av blödande sår.

Ångesten i bröstet tynger henne hårt,

hon vill vara lycklig, varför är det så svårt?

Hennes kinder är våta av salta tårar,

hon vet hur mycket hårda ord sårar.

Hon var en gång ett barn som ofta log,

nu är det många år sedan hennes leende dog.

Flickans liv är längre ingenting värt,

Hon har förlorat allt som hon höll kärt.

Hennes dagar är fyllda av låtsad glädje o panik,

Nätterna är fulla av gråt o kvävda skrik.

Hon undrar om livet blott är ett spel,

varför måste allt kännas så fruktansvärt fel?

Flickan vill ta sitt liv, men för det krävs mod,

om det bara fanns någon som henne förstod!

Hon vill låta sig slukas av eldens heta lågor,

ja vad som helst för att ta död på sina plågor

Livet är ingen lättsam lek,

det är blott fyllt av ångest o svek.

Kanske går det så att flickan tar sitt liv någon dag,

det sorgligaste är, att flickan det är jag

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen om vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör den ont när knoppar brister,
Ont för det som växer
och det som stänger
 
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra - 
svårt att vilja stanna
och vilja falla
 
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden - 
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen
 
Karin Boye 

Inte trodde jag att du skulle finna mig. Gömd i mörkret var det omöjligt för mig att förstå att någon faktiskt gillade mig och brydde sig om mig. Först nu inser jag att bortom all ondska och grymhet kan även godhet växa, liksom rosen genom asfalten. Den bryter fram, starkare än allt annat, och oförmögen att stanna. Jag höjde blicken och mötte dina ögon. Utan att kunna rå för det, drunknade jag i dem och tungan blev lam bakom mina förseglade läppar. Trots tystnaden som gick log du mot mig och leendet i sig värmde hela min kropp och själ. Oförväntade ilningar for genom mig och jag darrade likt en stämmgaffel av pianots sorgfulla klang. Regnet föll, tunga droppar fick dig att haja till. Men sedan såg du bara på mig, med en blick full av längtan och en dold hemlighet, en enorm våg av känslor som bara väntade på att få driva ut från dig och dränka mig. Själva hemligheten var dock hemlig, för varför annars skulle jag kalla det för en hemlighet? Spänt väntade jag på att tystnaden skulle brytas, men tiden rann iväg så som regndropparna rann nedför mitt ansikte och ännu uttalade du inga ord. Min röst darrade då jag drog efter andan och gjorde min röst hörd.

"Vad vill du mig?" frågade jag. Oförstående lade du huvudet på sned och betraktade mig roat.

"Jag förstår inte vad du menar."

Ni kan kalla mig Miss Nobody, jag föredrar att stanna i skuggorna som den anonyme skribenten. Vad ni kan komma att läsa här är för det mesta saker jag själv eller andra skrivit, dikter, sångtexter, noveller eller bara ord som berör. 

Jag uppskattar er visit här och önskar er en trevlig läsning!
MVH Miss Nobody